Den värsta skogsbranden i mannaminne härjar i skogarna i Västmanland. Carl XVI Gustaf besöker förtvivlade markägare och utmattade brandmän i egenskap av kung och statschef, för att det förväntas av en sådan. Ingen verkar riktigt veta varför. Vore det inte bättre att brandmännen fick vila lite mellan släckningsinsatserna än att stå uppställda och vänta på kungen? Och folk verkar undra vad han ska göra där egentligen. Vinka till elden?
Han håller ett, får vi väl hoppas, improviserat tal till de församlade och medier som väl är tänkt att visa deltagande, uppmuntran och andra fina känslor som hans ämbete står för. Men istället blir det en svårförståelig monolog om att man får ju hoppas att vinden inte vänder, att många känner oro och att man inte får återvända hem innan någon gett en lov ”för annars kan det ju hända saker”.
Transkriberingen av talet delas i sociala medier via Republikanska föreningen som ju har sin agenda, och den ger inte hela bilden av kungens insats, men det är inte första gången kungen håller tal och visar sitt förakt för allt vad manus, förberedelse och professionalitet heter. Minns hans berömda tal i älgskogen inför ett uppbåd av journalister som kommit för att ställa frågor om den berömda boken, men som istället fick ett sju minuter långt insnurrande i pinsamheter.
Eller minns incidenten när diverse reportrar möter kungen och Silvia för att få en kommentar om Madeleines graviditet och möts av en närmast passivt aggressiv kung som gör narr av SVT:s reporter. Så beter sig inte en man som är bekväm i sin egen vardag.
Jag vet vad du tänker, en man som varit så öppen med din dyslexi kanske inte är ett fan av just manus, men om någon har det så har kungen ett hov (!) av människor omkring sig som kan hjälpa honom överkomma dessa svårigheter. Det har många andra som lider av dyslexi gjort och ändå blivit framgångsrika i sina yrken och sociala situationer. Och det är okej att inte vara helt bekväm i sådana situationer, med mikrofoner och tv-kameror i ansiktet. Få människor skulle vara det, men det finns sätt att komma runt det och få hjälp. Det finns talskrivare, coacher och framgångsexperter i överflöd i vår samtid, men nej, kungen vägrar allt det där. Eller omger han sig bara av fel folk?
Jag försöker förstå varför jag blir så provocerad av detta, kanske framförallt av att hovet och folket runt honom låter detta fortgå utan att säga stopp. Och att människor fortfarande verkar respektera och tycka att kungahuset är en bra idé trots allt.
Det blir återigen tydligt att vår kung är fel man på fel plats i fel tid. Vi, ute i den vanliga världen, är inte vana vid att se sånt här. I vår marknadsanpassade, slimmade verklighet får en man som uppenbarligen inte fyller sina skor, eller kanske i ännu högre grad en kvinna som inte håller måttet, finna sig i att avgå, bli sparkad, omplaceras eller sägas upp på grund av arbetsbrist. Men inte kungen. Inte kungahuset. Och då inser jag plötsligt hur subversiv företeelsen är. Kungen blir en symbol för något vi inte längre står för.
Det fanns en tid när original fanns på varje arbetsplats. De kanske inte var inte de mest produktiva på jobbet, men de fanns där och hade alltid funnits, de levde på gamla meriter och de fick också lön varje månad. De gav resten av de anställda nåt att prata om på personalfesterna och de gav en försäkran om att det fanns plats för alla i vårt samhälle.
Idag fungerar det inte så. Originalen var de första att försvinna när varje organisation skulle slimmas, bantas och managementspråket började sprida sig som en farsot. Men kungen är kvar. Han är den sista påminnelsen om att vi en gång hade ett samhälle som tog hand om de svagare. Inte bara tog hand om. Vi gav dem ett slott, ett apanage och ett livslångt jobb som inte kunde tas ifrån dem.
Därför gillar jag kungen, trots allt.